Fyra vårdgivarmyter som hindrar oss från att be om hjälp

Varför är det så svårt för anhörigvårdare att be om hjälp? Susanne White har några teorier från sin egen erfarenhet. Hon förklarar också varför det är viktigt att anhörigvårdare kämpar mot denna naturliga motvilja och söker stöd.

Ett förslag som ofta ges till anhörigvårdare är ”be om hjälp”. Det rekommenderas så ofta att man skulle kunna tro att det var något helt naturligt för anhörigvårdare vid det här laget. För det är ett utmärkt råd!

Ändå ber få av oss anhörigvårdare om den hjälp vi så desperat behöver.

Jag brukade alltid kämpa emot att be om hjälp och fick lida på grund av det. Detta beror på att det är extremt svårt för de flesta anhörigvårdare att be om hjälp. Faktum är att ”svårt” är en underdrift. Anhörigvårdare tycker ofta att det är obekvämt, genant, olämpligt, oroande och självförgörande att be om hjälp!

Så varför är det så svårt för anhörigvårdare att göra det? Och vad ligger bakom denna isolering och idé om att man ska göra allt själv trots att vi vet att det är skadligt?

Varför drog jag mig för att lyfta telefonen eller tala om för familj och vänner att jag behövde hjälp?

Det var först när jag tog en ärlig titt på situationen som jag insåg att jag var min egen värsta fiende. Med tiden blev jag allt mer bekväm med att vara en del av en orkester än ett enmansband.

Låt oss ta en titt på vad som motiverar anhörigvårdare att göra allt på egen hand i stället för att be om stöd. När allt kommer omkring är insikt det första steget till förändring. Genom att undersöka de psykologiska hindren kan vi uppmuntra fler anhörigvårdare att be om hjälp och stöd.

Här är några fåniga och farliga saker som vi intalar oss själva och några tips på hur vi kan ändra vårt sätt att tänka.

Vårdgivarmyt 1: ”Jag kan klara det själv”

Detta är den första försvarslinjen mot att inte be om hjälp. När vi åtar oss att bli anhörigvårdare pressar vi oss också att bli oövervinneliga. Vi har ju trots allt nu ansvar för någons välbefinnande och ibland för deras liv. Det finns inget utrymme för att snubbla eller misslyckas.

Men sanningen är att vi aldrig kan bli perfekta. Vi sätter onödig press på oss själva genom att försöka vara det. Ingen bad oss att klara det på egen hand. Vi skrev inte på något kontrakt. Att sköta all omvårdnad själv är ett val, inte en lösning.

När vi vägrar att ta emot hjälp ökar vi risken att bli utbrända. På ett liknande sätt gör vi oss själva till offer när vi vägrar ta emot stöd. Vår inre monolog säger ”Ja, jag är utmattad och orolig, men bara för att jag gör det här och det här ...”

Denna attityd har inga positiva effekter. Och på lång sikt kan det skada just de människor vi försöker skydda.

När vi är öppna för människor som erbjuder sin tid, energi eller ett lyssnande öra investerar vi i oss själva och i välbefinnandet hos dem vi bryr oss om. Vi laddar också om, får nya perspektiv och känner oss kanske till och med lite mindre galna! Stöd ger lindring.

Vårdgivarmyt 2: ”Mitt sätt är det enda sättet”

När vi kommer in i en vårdrutin blir det en källa till bekvämlighet och konsekvens. Eftersom vi strävar efter att hitta de bästa sätten att ta hand om dem vi älskar, utvecklar vi strategier och förlitar oss starkt på dem. Om något fungerar så klamrar vi oss fast vid det.

Men saker och ting förändras och det finns alltid olika sätt att göra saker. Att låta andra komma med idéer visar hur många olika sätt som faktiskt kan fungera. Vi kanske upptäcker att det är vi som gjort ˝fel” i åratal!

Men det finns inget rätt eller fel sätt att vara anhörigvårdare, och vi har alla unika och mirakulösa sätt att hantera det. Att tänka att vi har alla svaren är uppriktigt sagt fånigt. Det hindrar oss från att hitta ännu bättre sätt att göra saker som kommer att underlätta våra åtaganden.

Vårdgivarmyt 3: ”Om jag inte har kontroll kommer allt att rasa samman”

Det här är en av de mest utmanande myterna att slå hål på eftersom den härrör från rädsla och oro. Det är verkligen svårt att överlåta välbefinnandet hos dem vi älskar och tar hand om åt någon annan. Vi oroar oss för att något hemskt kommer att hända om vi inte är där och kan kontrollera allt.

I själva verket kan vi aldrig kontrollera allt och vi kan inte stoppa livet från att hända. Om något skulle inträffa, skulle det kunna hända oavsett vem som har ansvaret eller är i tjänst. Även om någon kanske inte är lika ”känslomässigt involverad” som vi så betyder det inte att de är oansvariga. Ibland kan lösningen för att ge någon bättre vård vara att ta ett steg tillbaka!

Vi måste börja lita på att våra vänner är kärleksfulla, snälla och har goda avsikter. Först då kommer vi att kunna acceptera deras hjälp och se vilken välsignelse det är.

Vårdgivarmyt 4: ”Jag uppfattas som dålig om jag måste be
om hjälp”

Att vårda en anhörig är svårt. Det finns inte en enda person bland oss som inte tycker att det är utmanande att vårda någon på hel- eller deltid. Men många av oss dömer sig själva alldeles för hårt och oroar sig alldeles för mycket för andras åsikter.

Att tro att du inte är tillräckligt bra för att du ber om och tar emot hjälp är trams! Ingen förväntar sig att någon ska ta hand om andra på egen hand. Omvårdnad kräver en hel by. Alla som ser situationen utifrån kan se hur överväldigande jobbet är. De dömer oss inte. De häpnar över våra enorma utmaningar och vår förmåga att fortsätta.

Vi måste vara lika snälla mot och försiktiga med oss själva som mot dem vi tar hand om. Vi anstränger oss alltid till det yttersta för att skaffa den bästa tillgängliga hjälpen för dem vi älskar, och vi måste behandla oss själva med samma respekt. Vi behöver också den bästa omsorgen vi kan få.

Slutsats

Självmedvetenhet är nyckeln till en bra vårdupplevelse och ett meningsfullt liv. Att reflektera över varför vi anser att vi inte förtjänar hjälp kan hjälpa oss att bryta de kedjor som håller oss tillbaka.

Med denna kunskap kan vi hantera vår begripliga rädsla och oro. Vi kan dela med oss av vad vi tycker, sätta saker och ting i perspektiv och omge oss med människor vi litar på. Genom att söka den hjälp vi behöver och förtjänar kan vi bli friskare, gladare och mer balanserade anhörigvårdare.